Vi fotbollsnördar gillar att isolera oss. Grotta ner oss i detaljer och skratta högt åt de där andra som inte förstår den runda bollens makt i världsherraväldet. Då och då kan denna isolation kännas en aning socialt dräpande. Man pratar om Liverpools transferfönster och Milans tillintetgörande runt ett bord där tre av fyra är med på noterna – den fjärde tycker man är fundamentalistisk och galen. Jag har försökt passa mig från de där under det senaste året,

Men därför är diskussionen mellan oss fotbollsnördar desto mer entusiasmerande. Framför allt hur vi ser på varandra. När vi får höra om en annan fotbollstok som oss frågar vi alltid samma sak. Vi vill veta var den här personens sympatier ligger så att vi kan ringa in dem. Det berättar en historia för oss som vi inte kände till men när vi hör Milan vet vi genast en rad saker. Våren 2015 vet vi att människan behöver en kram och en kopp kaffe.

Kom igen, det är bara att bjuda. Kanske en vecka på Mallis till och med.

Det är ett sätt att scanna av sinnelag, ursprung, tycke och smak. Så mycket vi kan läsa in. Jag älskar historien om Svenskafans Fredric Pavlidis. Den mycket kunnige Pavlidis ger sig ut i landet då och då för att prata med några av sajtens tusentals skribenter om hur deras supporterskap yttrar sig, varför blev det just det laget? En skribent på italienska klubben Pescaras sida svarade: “Tja, jag kommer från Skara, och då Pe-scara…”

Allt mer i dessa dagar förminskas just “ursprunget”, vi håller på eller sympatiserar med lag från hela världen och en skåning kan vara djurgårdare och en stockholmare kan vara iff-iffare. I 150 år såg fotbollen ungefär likadan ut, mycket annat i samhället också för den delen. Under de senaste 25-30 åren har denna globalisering skapat en ny värld – eller som Erik Niva kallar den, Den Nya Världsfotbollen. Det lokala har förminskats – eller kanske bara blandats upp med det globala. För har en Liverpoolsupporter från Lysekil mindre rätt att kalla sig supporter än en från Croxteth?

En 20 år gammal forskningsrapport från England behandlar intressant de globala kontra lokala supporterperspektiven. I ett specifikt case behandlades skandinaviska supportrar till just Liverpool. Där framgick det att de norska och svenska supportrarna ställde högre krav på autenticitet än de lokala supportrarna i staden Liverpool. Skandinaverna protesterade mer högljutt mot nya sponsorer, ändringar av klubbfaciliteter eller märken. Det var inte tal om något annat än att gå till samma pub timmarna före avspark.

Det är inte rationellt hör vi oftast, när personen framför säger att de håller på Arsenal. Det var en match i början av 2000-talet när Ljungberg gjorde mål. Det var Cristiano Ronaldos frisparkar som gjorde mig till United-fan eller Barcelonas passningsspel. Kanske ligger den, relativt, utbredda misstänksamheten från europeiska fotbollsfolk gentemot USA just här i denna valprocedur? Vi ska inte kunna välja det lag vi håller på. Visst gör det något med dig när du hör någon som säger att han höll på Aston Villa som barn men sedan några år tillbaka är det Manchester City som gäller?

På FourFourTwos webb (här: http://www.fourfourtwo.com/features/arty-arsenal-mighty-man-united-wine-and-cheese-chelsea-how-americans-pick-their-premier ) skriver Manny Otiko om amerikanska fotbollssympatier. En av slutsatserna är att det minsann inte alltid rör sig om rationalitet. Däremot finns en nivå av “ursprung”. Fotbollsfrälsta i Los Angeles har en tendens att hålla på Manchester United för de vill vinna titlar och ha stora namn likt deras lokala LA Galaxy och Lakers i basket. En Philadelphia-bo har anammat Everton för deras “underdog-perspektiv” som han känner igen från sin egen stad. San Diego-bon Richard Chapo berättar om hur han tidigare höll på Arsenal men bytte till Liverpool då han förlorade tron på klubben under avbetalningarna av Emirates stadium. Chapo berättar om hur en engelsk klubbs atmosfär attraherar olika typer av supportrar i USA. Chelsea har ost- och vinkonsumenter medan Swansea lockar öl- och hamburgarfolket.

Kontakter mellan fotbollssupportrar har aldrig varit större än i dag med sociala medier, hemsidor, forum och podcasts. Polariseringen finns onekligen där mellan supportrar vad som anses “rätt och fel”. I Sverige finns en intressant stolthet bland våra lag då det minsann inte finns många kineser eller indoneser som följer Allsvenskan varje vecka. “Vår serie” på ett sätt som inte går att säga om de stora drakarna. Intressant hur den diskussionen skulle arta sig om Malmö FF fortsätter att spela i Europa och får sällskap några år i rad av Elfsborg, Göteborg och AIK.