Som journaliststudent och älskare av ord i alla dess magiska kombinationer är det uselt att jag inte bloggar varje dag, varje vecka – åtminstone varje månad. Men så är livet. Saker kommer emellan. Ekvationen bestående av tid, energi och förmåga går inte ihop.

En sådan här dag är det lätt att skriva.

Jag traskade genom höstlöven i Pildammsparken i förmiddags och log. En stridd ström av människor vandrade från Triangeln och Malmös centrala delar mot Swedbank stadion. När mina höstdojor tog sig igenom havet av löven i rött, gult, orange och brunt gick folket i himmelsblå halsdukar mot en match där Malmö FF inte var i fokus – även om en malmöit aldrig skulle erkänna det faktumet. IFK Norrköping är svenska mästare 2015 och är det efter en modig fjolårssäsong och en rannsakning senare.

Efter MFF:s andra raka avancemang till Champions Leagues gruppspel pratade jag med kollegor och vänner. Rädslan hos motståndarsupportrar gick inte att ta miste på. Oron för att Allsvenskan skulle handla om blo(å)tt ett lag. Vad CL-cashen innebär i längden tar vi en annan dag. I kväll ska Norrköping hyllas – och få njuta.

Jag mejlar SportExpressens krönikör Mathias Lühr för hans krönika efter slutsignalen i Malmö. Artiklar om Janne Anderssons lag 2016 har redan börjat tryckas, jag tycker vi kan ta det lite lugnt med det där. Norrköpings värvningar från allsvenska konkurrenter, fingertoppkänslan att ta hem Emir Kujovic från Turkiet och modet att under förra året ändå ge talanger som Alexander Fransson och Linus Wahlquist speltid är kvittot på hur en mellanstor svensk klubb med rätt styrning kan matcha storklubbarna. Och en kylig hösteftermiddag få skrika ut att man är svenska mästare. Vilka som är kvar i februari när Svenska Cupen börjar rulla tar vi då.

Norrköpings segeryra har gett alla som älskar allsvensk fotboll precis vad de vill ha. Att fortsätta kunna leva i den vackra föreställning att den med mest pengar inte nödvändigtvis abonnerar på troféerna.